Under de senaste åren har vi kunnat bevittna en förändring i mediestrukturen. I takt med att bloggar, communitys, youtube och andra medier växt sig starka på internet har privatpersoner givits möjligheten att göra sig hörda till resten av världen. Något som var omöjligt före internets framväxt.
Idag är många av våra opinionsbildare bloggare och vi har kunnat se en ny typ av kändisar. Youtube-kändisarna. Precis som det alltid är när förändringar sker blir folk skeptiska och många är dem som är rädda för förändringar. På 90-talet gjorde de traditionella kändisarna uppror mot de nya sortens kändisar som gjorde sig ett namn genom deltagelser i diverse dokussåpor. Kanske är det dokusåpastjärnornas tur att göra uppror mot de nya internetstjärnorna?
Likaså är journalisterna många som med skeptiska ögon ser på de nya former av journalistik som tagit form i vårt samhälle. Till viss del förstår jag dem. En bloggare har inga krav på att vara objektiv eller proffesionell i sitt arbete på det viset som en journalist har. På ett sätt kan man se det som en tillbakagång från den proffesionaliseringsprocess som tidigare ägt rum under senare delen av 1900-talet. Det finns inte heller några krav på någon särskild utbildning för att driva en blogg. Nej, bloggen är till för alla oavsett bakgrund.
Jag förstår att det här skrämmer många och jag kan själv känna samma rädsla för vart det här ska barka väg. Men oavsett vad man tycker om det så går det inte att stoppa den utveckling som redan är i full gång. De gamla mediernas uppgift blir istället, som jag ser det, att anpassa sig utifrån det här. De måste förnya sig och ta upp kampen mot de nya medierna eller allra helst samarbete med dem. Det är dags att gilla läget och förnya sig i takt med omvärlden.
måndag 8 december 2008
fredag 7 november 2008
Åsne Seierstad ställer journalistiken på sin spets.
Den mycket omtalade norska journalisten Åsne Seierstad är författaren bakom "Bokhandlaren i Kabul". Det är en bok som utger sig för att vara verklighetsbaserad där Åsne Seierstad flyttar in hos en familj i Kabul, där fadern just driver en Bokhandel. Man får följa familjens vardag och där till bjuds man även på tillbakablickar i individernas liv. Alla skildringar, uppger Åsne Seierstad, är baserade på verkliga händelser och vid de tillfällen hon inte närvarat vid situationerna själv har hon fått de återberättade för sig. I boken kan man även läsa om personernas innersta tankar och funderingar.
Det är en meddragande bok och den är väl dramatiserad. Men frågan är om man ska se på den som ett journalistiskt verk eller bara en skönlitterär bok i mängden. För mig befinner den sig någonstans i gränslandet och just det där gränslandet ser jag som ganska farligt. Varför jag ser det som farligt beror på att om man läser ett rent journalistiskt verk så tar man det för just det. Läser man ett rent sköntlitterärt verk så har man också det i åtanke. Man tar inte sakerna i boken för sanna. Men i Åsne Seierstads fall så utger hon sig för att berätta sanningen och just i det ögonblicket blir det farligt anser jag.
Det är otroligt svårt att kolla upp om hennes uppgifter verkligen stämmer. Hon har valt att ge personerna anonymitet och det är därför vanskligt att stämma av med personerna i skildringen om bokens skildringar stämmer. På det här viset äger Åsne Seierstad sanningen och vi blir helt och hållet en bricka i hennes sanningspel.
Hade boken uppgivit sig för att enbart vara en skönlitterär bok hade aldrig heller boken ställts inför det här moraliska dilemmat. Men jag ser det som en farlig lek att dramatisera något som man påstår är sanningen. Genom dramaturgin blir läsaren avklädd från kritiskt tänkande och fångas in i en välskriven historia. Givetvis är det ett väldigt effektivt sätt att förmedla sitt budskap på och som läsare blir man berörd. Det är just detta som gör verktyget så effektivt för att kunna manipulera sina läsare och på ett effektivt sätt föra fram sina budskap utan att säga att det är just det man gör. Man hävdar istället att det är verkligheten man beskriver.
Hur vida Åsne Seierstads bok består av korrekta skildringar eller bara egen propaganda paketerad i skicklig dramaturgi är svårt att svara på. Det har bara Åsne Seierstad själv svaret på. Men i mitt tycke är det en farlig form att använda sig av. Det blir ungefär samma sak som när FOX News i USA uppger sig för att återge neutrala nyheter när det i själva verket är extremrepublikaner. Det hade inte varit ett problem att de berättade nyheterna på det sättet så länge som de inte uppgav sig för att vara neutrala och berätta "sanningen" men i samma stund som de utger sig för att vara neutrala blir det farligt.
Det är en meddragande bok och den är väl dramatiserad. Men frågan är om man ska se på den som ett journalistiskt verk eller bara en skönlitterär bok i mängden. För mig befinner den sig någonstans i gränslandet och just det där gränslandet ser jag som ganska farligt. Varför jag ser det som farligt beror på att om man läser ett rent journalistiskt verk så tar man det för just det. Läser man ett rent sköntlitterärt verk så har man också det i åtanke. Man tar inte sakerna i boken för sanna. Men i Åsne Seierstads fall så utger hon sig för att berätta sanningen och just i det ögonblicket blir det farligt anser jag.
Det är otroligt svårt att kolla upp om hennes uppgifter verkligen stämmer. Hon har valt att ge personerna anonymitet och det är därför vanskligt att stämma av med personerna i skildringen om bokens skildringar stämmer. På det här viset äger Åsne Seierstad sanningen och vi blir helt och hållet en bricka i hennes sanningspel.
Hade boken uppgivit sig för att enbart vara en skönlitterär bok hade aldrig heller boken ställts inför det här moraliska dilemmat. Men jag ser det som en farlig lek att dramatisera något som man påstår är sanningen. Genom dramaturgin blir läsaren avklädd från kritiskt tänkande och fångas in i en välskriven historia. Givetvis är det ett väldigt effektivt sätt att förmedla sitt budskap på och som läsare blir man berörd. Det är just detta som gör verktyget så effektivt för att kunna manipulera sina läsare och på ett effektivt sätt föra fram sina budskap utan att säga att det är just det man gör. Man hävdar istället att det är verkligheten man beskriver.
Hur vida Åsne Seierstads bok består av korrekta skildringar eller bara egen propaganda paketerad i skicklig dramaturgi är svårt att svara på. Det har bara Åsne Seierstad själv svaret på. Men i mitt tycke är det en farlig form att använda sig av. Det blir ungefär samma sak som när FOX News i USA uppger sig för att återge neutrala nyheter när det i själva verket är extremrepublikaner. Det hade inte varit ett problem att de berättade nyheterna på det sättet så länge som de inte uppgav sig för att vara neutrala och berätta "sanningen" men i samma stund som de utger sig för att vara neutrala blir det farligt.
tisdag 7 oktober 2008
Publicera eller inte?
I en värld där nyhetsmarknaden hårdnar för varje dag och konkuransen är stenhård tänjs det på reglerna. Förhoppningar om ökade försäljningssiffror av upplagan kan locka till publiceringar som inte borde göras. Vid vissa tillfällen har vi sätt Aftonbladet publicera namn och bild på en person i samma stund som Expressen gjort valet att skydda identiteten av den berörda person. Vid andra tillfällen har rollerna varit ombytta. Vad som har varit rätt och fel vid de olika fallen har det tvistats om och det finns inget enkelt svar på vad som är rätt och fel. Det vi däremot kan slå fast är att det har tänjts på spelreglerna i takt med den allt hårdare konkurrensen och de allt tuffare tiderna för papperstidningarna.
När Anna Lindh mördades 2003 ställdes de pressetiska reglerna på sin spets. I ett första skede häktades en 35 årig man för mordet. Samtliga tidningar valde att inte publicera namn. Däremot valde många av tidningarna att publicera annan information kring den misstänkta mannen. Information som kunde underlätta en identifiering av mannen. Efter det här debatterades det mycket fram och tillbaka huruvida det var riktigt att publicera de uppgifter som de olika medierna gjorde. Mannen valde även att stämma fyra kvällstidningar för deras publiceringar. Trots att mannen själv valt att röja sin identitet i en intervju med Robert Aschberg.
Vad jag erfar fick aldrig mannen något skadestånd men stämningen skapade stor debatt kring pressetiken. Något som jag ser som en mycket hälsosam debatt.
Många minns säkert när Mikael Persbrant valde att stämma Expressen för förtal. Det var när Expressen gått ut med nyheten att Persbrant befann sig på behandlingshem för alkoholism. Något som sedan visade sig vara felaktigt.
Expressen ursäktade sig med att något i källgranskningen gick fel. Från mitt sätt att se det tror jag det handlar om den hårda konkuransen som råder och att skribenten forserade fram nyheten. Lusten att sälja tidningar gick före källgranskningen.
Expressen fälldes den gången. Men nya fall har uppdagats efter det. Kanske är straffen för lindriga för att tidningarna ska avskräckas till liknande publiceringar. Kanske saknar vissa journalister etik och moral. Kanske tvingar den tuffa konkuransen fram sådana här publiceringar. Kanske är det en mix av alla tre sakerna. Jag har inga svar men jag tror att en fortsatt livlig debatt kring ämnet är nyttig för vårat mediesamhälle.
När Anna Lindh mördades 2003 ställdes de pressetiska reglerna på sin spets. I ett första skede häktades en 35 årig man för mordet. Samtliga tidningar valde att inte publicera namn. Däremot valde många av tidningarna att publicera annan information kring den misstänkta mannen. Information som kunde underlätta en identifiering av mannen. Efter det här debatterades det mycket fram och tillbaka huruvida det var riktigt att publicera de uppgifter som de olika medierna gjorde. Mannen valde även att stämma fyra kvällstidningar för deras publiceringar. Trots att mannen själv valt att röja sin identitet i en intervju med Robert Aschberg.
Vad jag erfar fick aldrig mannen något skadestånd men stämningen skapade stor debatt kring pressetiken. Något som jag ser som en mycket hälsosam debatt.
Många minns säkert när Mikael Persbrant valde att stämma Expressen för förtal. Det var när Expressen gått ut med nyheten att Persbrant befann sig på behandlingshem för alkoholism. Något som sedan visade sig vara felaktigt.
Expressen ursäktade sig med att något i källgranskningen gick fel. Från mitt sätt att se det tror jag det handlar om den hårda konkuransen som råder och att skribenten forserade fram nyheten. Lusten att sälja tidningar gick före källgranskningen.
Expressen fälldes den gången. Men nya fall har uppdagats efter det. Kanske är straffen för lindriga för att tidningarna ska avskräckas till liknande publiceringar. Kanske saknar vissa journalister etik och moral. Kanske tvingar den tuffa konkuransen fram sådana här publiceringar. Kanske är det en mix av alla tre sakerna. Jag har inga svar men jag tror att en fortsatt livlig debatt kring ämnet är nyttig för vårat mediesamhälle.
fredag 19 september 2008
Amerikanska människoliv mer värda än Asiatiska
Aldrig förut har det varit så tydligt hur svensk media värderar människoliv olika. Stormen Gustav, som härjat i den Karibiska övärlden, närmade sig New Orleans. I Aktuellts nyhetssändning 31 augusti var det här den stora nyheten och fick hela 144 sekunders utrymme. Det här trots att det faktiskt fortfarande inte skett någon förödelse och man heller inte visste om det skulle orsaka någon allvarlig skada. Men bara tanken på att något hemskt kunde ske i USA fick svenska medier att blåsa på med full rapportering.
Hade det inte varit för att det vid samma tid inträffat två jättekatastrofer i Kina och Indien under samma tid så hade vi förmodligen inte reagerat. Men den här gången blev det så tydligt, så avklätt. Orkanen i USA fick de inledande 144 sekunderna av Aktuellts nyhetssändning, Jordbävningen i Kina fick de kommande 23 sekunderna och de fruktansvärda översvämningarna i Indien fick de avslutande 18 sekunderna.
I både Kina och Indien har åtskilliga människoliv gått förlorade och mängder med folk har blivit hemlösa. Men för svenska medier är det bevisligen inte av större värde. Nej, inte ens av samma värde. Jordbävningen i Kina fick sex gånger mindre utrymme än Orkanen Gustav i Aktuellts sändning den 31 augusti. Översvämningen i Indien fick åtta gånger så lite uppmärksamhet jämfört med Orkanen Gustav. Det är för mig ganska häpnadsväckande…
På de svenska nyhetsstationerna försöker man försvara det hela med att det handlar om det kommande presidentvalet och hur illa George Bush skötte den förra orkankatastrofen. Därav finns det ett stort politiskt intresse i det inträffade, något som därför skulle överbrygga de andra katastroferna.
Det som då snurrar runt i mitt huvud är om man inte kan hitta samma kritik mot styret i Indien respektive Kina. Att de borde varit bättre rustade för naturkatastrofer och att det är ett stort bakslag för respektive regimer. Det jag vill komma fram till är alltså att det inte är ett bärande argument att peka på George Bush misslyckande vid den förra katastrofen och det kommande presidentvalet som anledning till den skeva nyhetsrapporteringen. Liknande vinklingar skulle även kunna göras i Kina och Indien.
Torbjörn Ternsjö, professor i praktisk filosofi anser att det här är en följd av en rasistisk kvarleva i västvärlden. Det är ett resultat av de tankemönster vi som vi inte lyckats frigöra oss ifrån. Jag är nog beredd att hålla med honom. Kina, Indien och USA är tre av världens största länder. Ändå så vet vi väldigt lite om de två förstnämnda. Vad heter Utrikesministrarna i Kina och Indien? Nej, tänkte väl det. Jag vet inte heller. Men presidenten, eller vad de nu kan tänkas ha för en slags ledare, vad heter den? Nehe, inte det heller. Jag klandrar dig inte men så här ser det tyvärr ut. Vår kunskap om världen i öster är minimal och otroligt begränsad. Det här speglar också av sig i den svenska nyhetsförmedlingen. Det blev solklart den 31 augusti.
Hade det inte varit för att det vid samma tid inträffat två jättekatastrofer i Kina och Indien under samma tid så hade vi förmodligen inte reagerat. Men den här gången blev det så tydligt, så avklätt. Orkanen i USA fick de inledande 144 sekunderna av Aktuellts nyhetssändning, Jordbävningen i Kina fick de kommande 23 sekunderna och de fruktansvärda översvämningarna i Indien fick de avslutande 18 sekunderna.
I både Kina och Indien har åtskilliga människoliv gått förlorade och mängder med folk har blivit hemlösa. Men för svenska medier är det bevisligen inte av större värde. Nej, inte ens av samma värde. Jordbävningen i Kina fick sex gånger mindre utrymme än Orkanen Gustav i Aktuellts sändning den 31 augusti. Översvämningen i Indien fick åtta gånger så lite uppmärksamhet jämfört med Orkanen Gustav. Det är för mig ganska häpnadsväckande…
På de svenska nyhetsstationerna försöker man försvara det hela med att det handlar om det kommande presidentvalet och hur illa George Bush skötte den förra orkankatastrofen. Därav finns det ett stort politiskt intresse i det inträffade, något som därför skulle överbrygga de andra katastroferna.
Det som då snurrar runt i mitt huvud är om man inte kan hitta samma kritik mot styret i Indien respektive Kina. Att de borde varit bättre rustade för naturkatastrofer och att det är ett stort bakslag för respektive regimer. Det jag vill komma fram till är alltså att det inte är ett bärande argument att peka på George Bush misslyckande vid den förra katastrofen och det kommande presidentvalet som anledning till den skeva nyhetsrapporteringen. Liknande vinklingar skulle även kunna göras i Kina och Indien.
Torbjörn Ternsjö, professor i praktisk filosofi anser att det här är en följd av en rasistisk kvarleva i västvärlden. Det är ett resultat av de tankemönster vi som vi inte lyckats frigöra oss ifrån. Jag är nog beredd att hålla med honom. Kina, Indien och USA är tre av världens största länder. Ändå så vet vi väldigt lite om de två förstnämnda. Vad heter Utrikesministrarna i Kina och Indien? Nej, tänkte väl det. Jag vet inte heller. Men presidenten, eller vad de nu kan tänkas ha för en slags ledare, vad heter den? Nehe, inte det heller. Jag klandrar dig inte men så här ser det tyvärr ut. Vår kunskap om världen i öster är minimal och otroligt begränsad. Det här speglar också av sig i den svenska nyhetsförmedlingen. Det blev solklart den 31 augusti.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)